Utveckling från ungdjur till vuxet djur:
Dvärgväduren är sen i sin utveckling jämfört med andra raser, exv Fransk vädur.
Den har en "fulperiod" mellan 4-6 mån, då de är långa, smala, huvudet är inte alls färdigt som vädurshuvud betraktat.
Pälsarna är under denna ålder i fällning, eftersom ungdjurspälsen byts till vuxenpäls.
I samband med könsmognaden är det inte heller ovanligt att dvärgväduren åter reser öronen och flaxar  med dom. När kaninen  blir 8-10 mån börjar de lugna ner sig igen och öronen lägges åter på plats.
Allt det här sammantaget gör att dvärgväduren inte är särskilt lämplig att tävla med i ungdjursklassen, som ju infaller just mellan 4-7 mån ålder. I den här ålderna gäller det att man ser förbi "slyngel-perioden" och ser de fördelar ungdjuret exteriört ändå har.

Jag väljer själv ut blivande avelsdjur vid 6 veckors ålder men de får naturligtvis gå kvar hos honan till minst 8 veckors ålder.
Dvärgvädursungarna skall vara breda fram, korta, kompakta i kroppen, rund bak samt ha parallella ben. Hellst långa, fällda öron.

Hur förändras pälsfärgen från unge till vuxen?
Stort kapittel eftersom Dvärgväduren är tillåten i alla färger och teckningar.
Många färger och teckningar mörknar med åren. Exv. Madagaskar, siames, sobel. Den exakta färgen är mycket svår att se på ungar av dessa varianter. Den framträder tydligt förts på det vuxna djuret.

De vita partierna  i mantelteckningen krymper på djur som växer.
Något som det tog mig ett tag att upptäcka. Jag var ofta för hård i gallringen av de manteltecknade ungarna.

Hur förändras kroppsformen?
Korrekt anatomiskt byggda kroppar grovnar, fulländas hos hanarna, och håller sig exteriört sunda länge. Jag har till och med blivit Bir och BIS med en drygt 6 år gammal hane.
Anatomiska svagheter framträder däremot mer med åren.
Huvudet på en vädur, imponerar bara mer och mer, ju äldra den blir.

När är djuren som bäst?
Honor 8-12 månaders ålder. Sen går de i avel och de flesta tappar därmed exteriör frächör (som med oss människor).

Hanar håller utställningsformen betydligt längre. Dvärgvädurshanar är som bäst vid 3-6 år. Först då har de utvecklat bröst, skulderparti, nacke och rygg och framför allt skalle. Livliga exemplar har lugnat ner sig och öronen har stabiliserats.

Hur välja avelsdjur?
Rasen är tyvärr väldigt ohomogen.
Man får aldrig förena djur med samma svagheter. Utan man skall alltid sträva efter att försöka komplettera goda egenskaper. Förhoppningsvis ärver någon av avkommorna, de goda egenskaperna från både far och mor och blir därmed bättre än föräldern. Då har man klivit framåt ett steg i avelsarbetet.

Var benhård med anatomiska fel.  En sund korrekt kropp är vacker. Den håller dessutom formen långt upp i åren.
Ett sätt att kontrollera sundheten = funktionsdugligheten på kroppen är att kritiskt betrakta kaninerna i rörelse på en fri yta med halkfritt underlag, exv en rastbur. På detta sätt gallrar jag själv ungdjuren från tidig ålder.
Var stenhård på typen, goda huvuden och kroppar är mycket viktigt för denna ras.

Försök att kombinera djur som är så lite släkt som möjligt, men ändå är typlika.
Alla biologer vet att inavel är av ondo!
När folk rekomenderar inavel vet de inte vad de pratar om! Skall man någorlunda lyckas med inavel, fodras stora mängder sunda djur att välja avelsmaterialet ur. Samt jättemånga burplatser för testparningar.
Samt att man avlivar allt som inte blev bra.

Dåliga egenskaper som nedärvs:
Dålig öronställning: beror på att dvärgväduren är en korsning mellan hermelin och fransk vädur. Två ytterligheter.
Den ena med små, korta, styvt upprättstående öron. Den andra med långa, breda, slappt nedhängande öron. Anlaget för ståöron är dessutom dominant. Att kombinera den lilla kompakta kroppen med långa slappa öron har varit otroligt svårt.
De små, korta, kompakta dvärgvädurarna brås mer på sina hermelin-förfäder och får därmed kortare, styvare öron som gärna seglar. De långa, stora dvärgvädurarna brås mer på sina franska vädurs-förfäder och får längre mjukare öron som hänger bättre. Tunna, dubbelvikta öron är en annan icke önskvärd egenskap.

Kroppsform:
Eftersom Dvärgväduren har en "sammantryckt", kroppsform blir det lätt deformeringar i anatomin.
Exempel på detta är: Utåtvridna bakben = Chaplin
Kaninen får ett dåligt stöd för bakkroppen. Balanserar ofta på hälarna som de håller tätt samman mitt under kroppen. Lårets vinkling påverkas av detta och resulterar i vad som kallas för flata lår, utskjutande knän. Bakpartiet blir snipigt och vinklat i stället för brett runt.

Kraftigt björntramp.
Kaninen går nästan på underarmarna. Frambenen är inte paralella utan tassarna är inåtvridna och armbågarna utåtvridna. Detta fel upptäcks tyvärr inte alltid av domarna när kaninen trycker på domarbordet. Benställningen resulterar även i kraftig svankrygg, skuldran sjunker ner. Bryskt talat ser det ut som om man trampat på kaninen över skulderpartiet.

Hög, knotig, framträdande ryggrad.
Verkar ha stor genetisk genomslagskraft.

Snipiga huvuden. Jag brukar elakt kalla dem för åsnor. Personligen är jag mycket noga i valet av avelsdjuren när det gäller huvudformen. Jag tycker att en dvärgvädur står och faller med sin huvudform!

Bettfel.
Ärftlig defekt. Jag kontrollerar ungarna första gången vid 3 veckors ålder, då bör bettet vara normalt. Nästa check vid 6 veckor, samtidigt som de idemärks och slutligen vid 8-10 veckor när de försäljes.(Se min "länk" om bettfel).

Lång, blöt päls.
Förmodligen ett arv av franska väduren som ju har längre päls än hermelinerna. En del tror att pälskvaliten hänger ihop med färgen. Det tror inte jag. Åter igen är det förmodligen ett exempel på sammanblandning av två olika anlag. Det är helt enkelt så att vissa blodslinjer, stammar, bär anlag för längre päls. Dessa blodslinjer råkar ha en viss färg.

Vita klor.
Att man inte skall använda enfärgade kaniner med vita klor i avel tror jag de flesta vet, men en del använder dem för att kombinera med Mantelteckande djur. Här lurar uppfödaren sig själv och andra.
Hos de enfärgade avkommorna, från en sådan kombination, ser man ibland vilken som är anlagsbärare. Hos de manteltecknade, ser man däremot inte hos någon vem som är anlagsbärare. Alla de manteltecknade avkommororna har ju alla klor vita, det ingår i teckningen. En del av dessa blir dessutom, samtidigt bärare av "anlaget för vit klo". Vilket senare kommer att visa sig, på i sin tur deras enfärgade (icke manteltecknade) avkommor. Därav tror folk att man kan få problem med vita klor efter manteltecknade djur. De förstår inte att det rör sig om två olika fristående anlag.

Viktiga goda egenskaper som nedärvs:
Presentation och rasprägel.
Dvärgvädurarna är ju inga Belgiska Harar, men en del kan ändå visa sig rätt bra. Temperament är något som är mycket arvbart.
Rasprägel: Kroppen hos dvärgväduren är den kortaste i förhållande till vikten, jämfört med alla andra raser.
Den skall vara kompakt, kraftig, paralell och rund baktill. Som en vedkubbe! Använd korta hanar, honorna som skall bära ungar kan få vara lite längre.

Huvudet är det som mest av allt gör väduren till vädur. Huvudet skall sitta direkt på kroppen. Ingen hals. Det skall vara kort, mycket kraftigt, grovt, bred panna, trubbigt nosparti och se "söt ut".

Hjässan skall ha öronknutor, som ibland på vissa språk beskrivande kallas "krona". Den blir aldrig så markant som hos den franska väduren. Dvärgväduren är trots allt en kombinations-produkt av hermelin och vädur.

Öronen är ett kapittel för sig! De har ständigt varit dvärgvädurens akilleshäl.
Här refererar jag tillbaka till inledningen.
Öronen skall vara skedformade. Vilket saknas hos många dvärgvädurar i dag. Dubbelvikta, tunna öron är inte helt ovanligt. Kan vara ett arv efter de Engelska Vädurar Adrian de Cock från början blandade in. Öronen skall ha en längd som står i  proportion till kroppsstorleken.