Att återuppväcka de döda (?)

Under årens lopp är det rätt många gånger jag stått ute i kaningården med besvikelsen graverad i ansiktet, stirrandes på en tillsynes död unge som hamnat utanför boet. "Sådana honor skall man inte avla på " säger de lärde. Kanske rätt men orsakerna kan vara många. Det kan exempelvis vara en kraftig unge med grovt huvud som varit svårfödd. Honan har därför rört sig runt i buren under förlossningsarbetet och ungen fötts utanför boet. Eftersom kaninhonor ute i naturen föder sina ungar nere i jordhålor är de inte instinktivt programmerade för att lyfta ungen in i boet. Därnere i underjorden kan ju ingen unge hamna utanför boet! Hålorna grävs dessutom på frostfritt djup vilket hindrar ungarna från att frysa ihjäl så lätt.

Hur som helst har vi som avlar på tecknade djur inte så himla mycket avelsmaterial att spela med och en förlorad "bra tecknad" unge är en stor förlust.

Jag har provat, att mot alla odds, "tina igång" skenbart döda ungar. Resultaten har varit skiftande. Ofta har jag lyckats väcka liv i den iskalla kroppen efter uppvärmning med massage och gnuggande av den lilla ungen samt "mun mot mun" metoden. Långsamt har de återvänt till livet. Först med svag andning sedan med små kroppsrörelser för att så småningom vara fullt pigga och till synes varma.
Men efter 10-15 minuter har de plötsligt slaknat och oåterkalleligt dött!??

Eftersom jag både till läggning och yrke är en undersökande person har jag inte kunnat acceptera denna förlust. Att först lyckas återuppliva någon från de döda och sen lika snabbt se den gå förlorad igen, är förknippat med starka känslor. Därför har jag tagit reda på vad som egentligen händer.

Vad är orsaken till att de dör?

Vid en kraftig nerkylning träder kroppens försvarsmekanismer för överlevnad in. Blodet förflyttas från alla perifera delar till kroppens inre för att upprätthålla de allra livsnödvändigaste funktionerna. Kroppen går enkelt utryckt i ide.

När kroppen förlorar mycket värme sluts de ytliga blodkärlen och blodflödet dirigeras om till de djupare liggande blodkärlen.

Först kopplas fötter och ben bort samt hudskikt. Härav blir muskler och nerver dåligt försedda med energi och deras funktion reduceras kraftigt. Djuret får svårt att röra sig. Det alltmer trögflytande blodet får också sämre fart eftersom ett svalt hjärta arbetar sämre. Blodflödet koncentreras på hjärnan och de livsviktiga inre organen. Värmeförlusten fortgår på grund av den stora avkylningen från huvudet. Är kaninungen blöt efter förlossningen medför avdunstningen av fukten ytterligare en stor värmeförlust.

Nerkylning till en kroppstemperatur av 30 ^oC anses som ett förhållandevis lindrigt tillstånd, det medför meddvetslöshet (normal temp 38,5^o).

En följd av nerkylningen är också uttorkning. Blodet som ansamlats i kroppens inre skapar en överfyllnad i dessa kärl och startar ett tvång att producera urin. Dessutom ökar njurarna vattenutsöndringen genom påverkan av stresshormonerna och njurarnas sämre funktion i kyla.

Nästa steg är temperaturer mellan 30-27^oC där inträder förlamningar.

Temperatur därunder är ytterst allvarligt och dödligheten är hög.

Orsaken är oftast hjärtflimmer och här inträder skendödheten (paralytiska stadiet). Pulsen är så svag att den inte ens känns. På EKG syns att hjärtverksamheten är mycket ojämn och svag. Andningen är knappast märkbar. Syretillförseln är därmed mycket låg. Bökar man det minsta med kaninungen som exempelvis massage och häftig värmetillförsel utlöses hjärtflimret.

Tillförs värmen lokalt på ytan styrs blodströmmen till ytan. Kylan därifrån följer med det kalla blodet mot de inre organen med en ytterligare sänkning av temperaturen i empelvis hjärtat som därav kan stanna.

Värmetillförseln måste ske försiktigt och på ett sådant sätt att hela kroppen långsamt värms upp.

Värmestegringen skall endast vara någon enstaka grad per halvtimme, annars inträder lätt chocktillstånd och hjärtkammarflimmer.

Jag förstår nu i efterhand att det var just hjärtflimmer med efterföljande hjärtstillestånd mina kaninungar drabbades av när jag gnuggade igång dem för fort.

Numera stoppar jag in den nerkylda ungen i den övriga unghögen i boet utan att böka med den. Där får den långsamt värmas upp av sina övriga syskon. Är det inte så många andra ungar i boet lägger jag helt enkelt in ungen i be-hån och värmen den vid mitt bröst. Där får den ligga helt i fred några timmar. Tinar den upp och får en stabil andning och känns genomvarm flyttar jag den sen till sina syskon.

Med denna metod lyckades jag rädda en helt bedårande liten hona. Hon fick heta "Ängeln" - återuppväckt från de döda. Ängeln fick många fina barn så det blev inga bestående men av den första nerkylningen. Sedan dess har jag räddat många fina ungar.

Känslan att lyckas med det omöjliga är obeskrivlig!

Birgit Lundberg